MOB

Det tog drygt 50 år men sen hände det - jag föll, utan vilja, överbord. Eftersom det bara är jag som har lösenordet till ftp tjänsten som denna site laddas till så kan man dra slutsatsen att det hela fick en lyckligt utgång. Men varför skulle det inte kunnat bli så. En anledning är den rådande vattentemperaturen i Husaröleden just norr om Finnhham. Jag har iofs ingen uppgift just från denna plats men på Kanholmsfjärden visade instrumenten den 4:e Maj 4 grader Celsius om jag kommer ihåg rätt.

Jag var framme på fördäck under en slör och mekade med att sätta båtens nya undanvindesgel för första gången då focken jippade och med en lätt men bestämd knuff flyttade mig utanför relingen på Amalia. Jag fick ena handen på undervanten men det fanns ingen möjlighet att hålla fast där och även den hand som sträcktes ut från båten blev mer ett snabbt handslag då båten gjorde kanske 4 knop. Under fallet han jag tänka två saker; undrar hur kallt det blir och hur fn kommer jag upp i båten. Två ytterligare människor befanns sig ombord Amalia. Allan Förberg och Lotta Sundqvist vilka jag idag ser på som mina livräddare. Även om jag föll i vattnet ganska exakt 100 meter från land så kan man inte vara säker på att man kan simmat denna sträcka under rådande förutsättningar.

Allan slog en lov och kom tillbaka men passerad mig samtidigt som flythjälp kastades i vattnet och en tamp slängdes ut. Jag fångade plattfendern men insåg att den skulle hindra min simförmåga då jag bedömde det som att jag kunde simma för att nå båten och tampen som kastats från båten. När jag väl fått tag i tampen genom att ha simmat ifatt båten började Amalia segla igen då hon var under fock och storsegel fortfarande.

Det fans en hel del intressanta omständigheter ombord vilka förvärrade situationen; vi saknade en travare till en av de genomgående lattorna vilket gjorde att om man inte passade nedtagningen väldigt väl så fastnade seglet i den ännu icke monterade lazyjacksystemet. Vi hade på morgonen monterat segel och diverse andra tampar så båten seglade för första gången för säsongen. Vi förstod att det kunde bli strul vid nedtagningen med seglade ändå. Inte bra om man behöver ta ner seglet snabbt. Ett helt ny rullfock var monterad och kärvade vi inrullning om man inte seglar med vinden. Jag hade slängt båtens Hansa-lina ett par dagar innan då den var “rutten” efter att ha tillbringat vintern i princip utomhus - bra där!

Pasted Graphic

Så jag hängde i tampen som Lotta krampaktigt lyckades förankra på akterdäck och vi seglade mot land. När man hänger som en broms i ena hörnet av en relativt lätt båt styr båten inte så bra och trots Allans försök att lova så löd båten inte roder. Allan frågade om det var OK att köra motorn vilket var smart då man gärna hamnar under båten med benen - det var OK och vi kunde göra 180 graders giren till höger i bilden. Vi kom en bit men behövde ytterliga stötta en gång med motorn.

Det var inte så kallt direkt efter jag kände att vattnet trängt genom kläderna. Jag bar vid tillfället ylle underställ tröja / brallor, seglar ställ brallor, ett antal fleecetröjor, seglarväst och dunjacka. På fötterna jumpadojor. Simma gick relativt bra och jag upplevde inte den förstenande kylan som jag på nått sätt beredde mig på. Jag kände heller ingen omedelbar panik utan började tänka på att komma upp i båten. Alla inblandade behöll lugnet på ett bra sätt vilket gjorde att jag satt i båten 3 minuter och femton sekunder efter att jag hade hamnat i drickat.

En lina förankrad i båten med en loop längst ner ämnad att sätta en fot i erbjöds uppe från den torra delen av världen och jag lyckades placera en fot i den och sträcka mig upp och få tag i relingen. Här känner jag att händerna börjar paja ur och att jag trots hjälpen från “steget” aldrig skulle kunna ta mig ombord ev egen kraft även fast Amalias besättning nu har nåt form av grepp i mina uppsträckta armar.

Denna känsla förmedlar jag till de som är i båten genom att säga “det går inte” eller nått i den stilen men då kommer svaret “det SKA gå” och med den adrelaininjektorn så känner jag att bröstkorgen möter relingen och efter ytterligare ett tag så befinner jag mig uthälld i sittbrunnen i en ganska konstig ställning med ansiktet nedåt. Här tar det några sekunder innan jag kunde sätta mig upp. Ner i hytten, av med kläderna och på med torra grejer. Sovsäck på. Hutter.

Jag vill tro att jag inte hade befunnit mig på fördäck om jag varit ensam ombord. I framtiden kommer jag se till att jag inte är där. Repstege är införskaffad, likaså en kastlina. Det finns en Lifesling ombord. Den ligger under kojerna i förpiken. Bara jag visste att den är där. Allans strategi om jag inte kunde ta mig upp i båten var att sätta Amalia på land med mig hängande i repet berättar han. En god idee - frågan är bara när man påbörjar detta? Vid något läge orkar inte kunden bli bogserad längre…

Efter att jag tyckte att jag repat mig (20 min?) så började jag ta del av båtens angöring och segelnedtagning dvs jag skuttade runt på fördäck, nu utan flyväst, och frenetiskt fixade med det ena och det andra. Sure - vi stod i princip still, vid land, ingen vind. Men det måste ju vara en efterreaktion att man vill börja meka med båten - sick.

Även många goda omständigheter var vid hand. En van seglare ombord som hade erfarenhet av båten. En stark sjuksyster är inte dumt i dessa lägen även om Lottas medicinska färdigheter inte kom till användning denna gång. Sjö och vind vär “snälla”. Bra klädsel och flytvästen var på. En medvetslös person i vattnet hade varit en annan femma. Panik och kallsupar. Hur hade det gått då.

3:15 är bra jobbat - tack Allan å Lotta!



Man bör:

- gå igenom proceduren
- öva
- vara extra försiktighet vid låga vattentemperaturer


Det ska vi göra.



Mer läsning…

http://sjoraddning.blogspot.se/2009/12/kallt-vatten.html

http://www.outdoor.se/sportfishnews/articles/kallafakta/

http://hem.passagen.se/malinopeter/nod.htm


blog comments powered by Disqus